Mat och Jakt

Mat och jakt

De flesta fladdermöss är insektsätare, så också våra svenska fladdermöss. Men runt om i världen hittar man många olika sorts fladdermusmat, alltifrån frukt och nektar till fisk, grodor, skorpioner, ödlor, möss och blod. Det sistnämnda har gjort vampyrfladdermössen till några av de mest mytomspunna djuren och inte minst de mest kända fladdermössen. Men endast 3 av jordens nästan 1300 fladdermusarter är vampyrer och alla finns i Syd- och Centralamerika.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Insektsätande fladdermöss fångar allt från minimala svidknott till de allra största skalbaggarna. Insekter som kläcks i sjöar och vattendrag, till exempel fjädermyggor och nattsländor är särskilt viktig föda för fladdermöss hos oss i Norden eftersom de finns i stora mängder och för att olika arter avlöser varandra sommaren igenom. Många fladdermöss äter det som för tillfället finns och som går att hitta men vissa är förstås bättre på att utnyttja vissa födoresurser än andra. Långörad fladdermus och barbastell är till exempel specialister på fjärilar medan dvärgfladdermus och trollfladermus äter mest myggor.

 

Vattendrag och våtmarker är den viktigaste typen av jaktmark för nordliga fladdermöss, men även mangroveskogarna i laguner och flodmynningar i tropiska och subtropiska områden används av många fladdermusarter. I vatten kläcks bland annat dag- och nattsländor och de flesta tvåvingar, som myggor och fjädermyggor. En del av dem bildar sedan svärmar i luften ovanför vattnet eller över träden vid stranden. Tvåvingar är lättare att fånga för fladdermöss än många andra insekter eftersom de saknar öron och inte hör fladdermössens ekopejling.

 

Stora flertalet insektsätare jagar i flykt, men vissa, särskilt större arter hänger och väntar på förbiflygande byten. Öronen rör sig i olika riktningar och de lyssnar noga efter ekon, men kanske ännu viktigare, efter bytesgenererade ljud som vingslag och prassel. Och i ett plötsligt utfall fångar fladdermössen sitt byte och återvänder till grenen. Jakttekniken, att hänga och vänta och anfalla med snabba utfall anses vara en ursprunglig strategi som användes av tidiga fladdermöss, kanske redan innan de var fullt utvecklade flygare.

En del fladdermöss plockar sina byten direkt från blad och grenar eller från marken. Ekon från bytesdjuren måste då särskiljas från den kraftigare återklang som underlaget. Fladdermöss som jagar nära växtlighet använder sig därför av frekvenser över ett brett register och i branta svep som ger mycket information tillbaka. De tar också hänsyn till andra sinnesintryck, som bytesgenererade ljud, dofter och syn. Långörad fladdermus är ett sådant exempel, som föredrar smygjakt i tysthet. Genom att använda så lite ekopejling som möjligt, skrämmer de inte bort byten som kan höra ultraljud. Öronen, som är några av djurvärldens allra känsligaste, lyssnar efter fladder av vingar och skrap av klor mot bladytor. Dessutom är synen bra nog för att hitta småkryp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De äkta vampyrerna lever i Latinamerika. Det finns tre olika arter och alla lever av blod, vilket gör dem unika bland däggdjur. Två av arterna dricker oftast blod från fåglar och den tredje lever av däggdjursblod. Bytena består numera främst av tamdjur och vampyrerna kan flyga flera kilometer i jakt på sovande kor, grisar eller hästar. Vampyrer använder sig av alla sina sinnen i jakt på bytesdjur och de har dessutom ett extra sinne, värmereceptorer, vilket de är ensamma om bland däggdjur. När bytet är upptäckt, landar de på marken en bit ifrån och hoppar fram den sista biten. De känner doften, förnimmer kroppsvärmen och biter ett 3-4 mm stort sår i huden med rakknivsvassa framtänder. Offren märker normalt inte angreppet utan sover vidare.

 

När vampyrerna återvänder till kolonin delar de med sig av sin mat till artfränder som blivit utan. Eftersom de inte överlever mer än ett par dagar utan mat, är tjänster och gentjänster viktiga i vampyrkolonin och de individer som delar med sig kan räkna med att få tillbaka nästa gång de behöver.  

Två fladdermusfamiljer, flyghundar bladnäsor, har utvecklat aptit för frukt och nektar. Flyghundarna är strikta vegetarianer och förutom frukt och nektar äter vissa av dem också blad. Flyghundarna använder sin syn och känsliga doftsinne för att hitta mogna frukter.

 

Småfladdermöss har lättast att hitta frukter och fröställningar som sticker ut från grenar och stammar. Många växter i tropikernas skogar verkar vara anpassade till fladdermöss, vilka pollinerar deras blommor eller sprider deras frön.Vissa växter har parabolformade strukturer, vilket ger starkare eko och visar för fladdermössen exakt var frukten sitter. I övrigt leds även bladnäsorna av syn och doft. Det är inte bara trädens frukter som är eftertraktade utan även nektar. Nektarspecialisterna har lång nos, små tänder och en tunga som överstiger halva kroppslängden med vilken den kan nå långt ner i djupa blomställningar.

 

Mer än 500 olika blomväxter runt om i världen är mer eller mindre beroende av fladdermöss för pollinering, inklusive många ekonomiskt viktiga arter som agave, mango och kakao. Flygande hundar och bladnäsor planterar dessutom frön varhelst de drar fram. De spiller fruktrester och släpper avföring och skogen gror i deras spår.

 

 

 

Johan Eklöf (C) All rights reserved. Photo (C) Jens Rydell.