Svenska fladdermusarter

 

I Sverige har man påträffat 19 arter fladdermöss, men några av arterna har man endast hittat vid ett fåtal tillfällen. Den senast upptäckta av våra arter, nymffladdermusen har ännu bara hörts och spelats in i Skåne och Blekinge, ingen har sett den. De allra vanligaste fladdermössen är nordisk fladdermus (som förekommer i hela landet, upp till Kirunatrakten), långörad fladdermus, mustaschfladdermus, brandts fladdermus, vattenfladdermus, stor fladdermus, gråskimlig fladdermus och dvärgfladdermus.

 

Långörad fladdermus (Brunlångöra) – Plecotus auritus 

 

Långörade fladdermöss är lätta att känna igen. De har nämligen öron som är nästan lika långa som kroppen. Med stora öron kan fladdermössen lyssna efter insekternas egna ljud snarare än att ekolokalisera. Och därför kan också hörande byten, såsom nattfjärilar fångas, vilket andra fladdermöss har svårt för. Långörade fladdermöss plockar ofta sina byten från grenar och blad och flyger därför nära växtlighet, ofta i en karaktäristisk långsam och ryckig flykt. Långörade fladdermöss bor gärna i hus och då ofta på vindar. Långörade fladdermöss blir ca 5 cm långa, med öron på 4 cm och ett vingspann på under 30 cm. Deras ekopejling hörs, om den hörs alls, som ett svagt knäppande runt 50 kHz.

 

 

Grå långörad fladdermus (Grålångöra) – Plecotus austriacus

 

Foto: B Petrov för Fladdermuscentrum Taberg

 

De Grå långörade fladdermössen är inte helt oväntat både lika och nära släkt med de vanliga långörade. De skiljer sig dock från sina släktingar genom att fånga fler insekter i fria luften och inte så många från grenar och blad. De Grå långörade fladdermössen är ovanliga Sverige och har bara påträffats ett fåtal gånger. Grå långörade fladdermöss är ca 5 cm stora med ett vingspann på upp till 30 cm. De jagar både genom att lyssna efter insekters egna ljud, men har också en svepande ekopejling mellan ca 30 och 60 kHz.

 

 

Nordisk fladdermus (Nordfladdermus) – Eptesicus nilssonii

 

Nordisk fladdermus är kanske vår vanligaste fladdermus. Den finns i skogs- och kulturmark i hela landet, utom möjligen i fjällen. Nordiska fladdermöss flyger i guldbrun dräkt och syns ofta under gatlyktor på sensommaren. Annars jagar de ganska högt upp i luften. De bildar kolonier på upp till 50 individer. På sommaren bor de under tegelpannor eller på vindar och på vintern sover de i grottor eller i kalla byggnader. En Nordisk fladdermus blir cirka 7 cm med ett vingspann på drygt 25 cm. De har en kraftfull ploppande/ knackande ekopejling på 27-30 kHz.

 

 

Mustaschfladdermus – Myotis mystacinus          

 

Mustaschfladdermusen är vanlig i södra delen av landet. Den är liten och svår att skilja från Brandts fladdermus. Trots namnet saknar de mustasch, men har väl några längre hårstrån i ansiktet. Mustaschfladdermöss flyger lågt och jagar i närheten av vatten. De sover helst i byggnader både på vintern och på sommaren, men på sommarhalvåret kan man också hitta dem i träd. En Mustaschfladdermus är 4-5 cm med ett vingspann på 23 cm. De har för Myotisarter, det typiska knastertorra och svepande ljudet, som hörs som bäst kring 35-40  kHz.

 

 

 

Brandts fladdermus (Taigafladdermus) – Myotis brandtii     

          

Brandts fladdermus är nästan omöjlig att skilja från Mustaschfladdermusen. Och man trodde länge att de två tillhörde samma art. Brandts fladdermus gillar skog och är ganska vanlig upp till Västerbotten. De bildar kolonier på upp till 50 individer och nyttjar byggnader på sommaren såväl som på vintern, om inga grottor finns tillgängliga. En Brandts fladdermus blir 4-5 cm med ett vingspann på 23 cm. Dess ekopejlingen är liksom Mustasch-fladdermusens, typiskt torr, med ljud som sveper över frekvenserna, men tydligast kring 35-40 kHz.

 

 

Vattenfladdermus – Myotis daubentonii    

            

Vattenfladdermöss är vanliga, åtminstone upp till Ångermanland. De flyger lågt, tätt och i räta linjer över spegelblanka vattenytor och är därför lätta att känna igen. Vattenfladdermöss är ofta ute sent på nätterna och fångar vattennära insekter. Men det finns studier som tyder på att de faktiskt kan fånga småfisk, men det är oklart hur utbrett detta är. De övervintrar i grottor, men kan på sommaren hittas i såväl grottor som i träd och byggnader. En Vattenfladdermus blir 4-5 cm lång med ett vingspann på ca 25 cm. De har svepande ekopejling med ett snabbt, tickande ljud som hörs bäst kring 35-40 kHz.

 

 

Stor fladdermus (Större brunfladdermus)– Nyctalus noctula

 

Stor fladdermus är kanske inte helt oväntat vår största fladdermus, i alla fall om man bortser från Stort musöra. Den är relativt vanlig i södra Sverige, åtminstone upp till Uppland, men förekommer även i södra Norrland. De tillbringar sommaren i ihåliga träd och även vintern om möjlighet ges, annars får de hålla till godo med hus. Ibland kan man hitta upp till 100 individer i ett ventilationsutrymme.  Stor fladdermus flyttar ofta söderut på hösten. Inte för att slippa hibernera, utan för att få en tidigare vår. Nyctalus flyger högt upp och jagar insekter i fria luften. Ekopejlingen är kraftig och distinkt kring 17-20 kHz. Barn med god hörsel kan med lite tur höra en Stor fladdermus med blotta örat. Nyctalus är 7-8 cm långa och har ett vingspann på drygt 40 cm.

 

 

 

Dvärgfladdermus (Dvärgpipistrell)– Pipistrellus pygmaeus       

        

Dvärgfladdermusen är vår minsta fladdermus och finns ungefär från Gästrikland och söderut. Den lever i kulturlandskap, jagar bland trädkronorna och i gläntor och syns ofta tidigt på kvällarna, strax efter solnedgång. Dvärgfladdermöss bor i träd, men lika ofta i hus, i mellanväggar eller trånga vindar. De kan ha kolonier på upp till 400 individer. Dvärgfladdermöss har en tydlig och snabb ekopejling på ca 55 kHz. Fladdermössen blir 3,5- 5 cm, med ett vingspann på ca 23 cm.

 

 

Pipistrell (Sydpipistrell)– Pipistrellus pipistrellus

 

Pipistrellen är mycket nära släkt med dvärgfladdermusen och de två arterna skiljer sig egentligen endast åt på lätet. Det är oklart hur utbredd pipistrellen är jämfört med dvärgfladdermusen. Men man har hittat individer åtminstone i Småland, Blekinge, på Gotland och i Västra Götaland. Pipistrellen jagar små insekter i trädgårdar, parker och gläntor.

Pipistreller är 3,5-5 cm långa och har ett vingspann på 23 cm. De har en distinkt smalbandsekopejling med ploppande ljud kring 45 kHz.

 

 

Dammfladdermus – Myotis dasycneme

 

Dammfladdermusen är mycket sällsynt och påträffas inte särskilt ofta. Den jagar över små vattendrag, men i östersjöområdet även över havsvikar. Dammfladdermöss tillbringar sommaren i trädhåligheter eller byggnader och när hösten kommer kan de flytta långa avstånd för att hitta lämpliga vinterbostäder. En dammfladdermus blir drygt 5 cm lång och har ett vingspann på 30 cm. De har en för myotis-arter typisk, svepande ekolokalisation, med torrt, knastrande ljud som hörs bäst kring 35-40 kHz.

 

 

Fransfladdermus – Myotis nattereri

 

Fransfladdermusen är relativt vanlig, men anses ändå sårbar. Den finns framförallt i södra Götaland, men har hittats upp till Ångermanland. Namnet kommer från små hår i en krans på svansflyghuden. Fransfladdermöss flyger långsamt och jagar tätt över vatten. De bor ofta i stenbyggnader nära jaktområdet. På vintern övervintrar de i grottor eller i hus. Fransfladdermöss har svepande ekopejling och hörs bäst mellan 35 och 40 kHz. Ibland avger de också ett för oss hörbart ljud i flykten. Fransfladdermöss blir ca 5 cm långa med ett vingspann på 26 cm.

 

 

Bechsteins fladdermus – Myotis bechsteinii

 

Bechsteins fladdermus är bara påträffad några få gånger i Skåne och har en känd övervintringsplats, nämligen Tykarpsgrottan. Den får därför anses extremt sällsynt i Sverige. Bechstein jagar i lövskog och tillbringar sommaren i träd. Även vintern om temperaturen tillåter det, vilket den sällan gör. Bechsteins fladdermus fångar ofta fjärilar från grenar och blad och lyssnar efter insektsljud med sina stora öron. Bechsteins fladdermus har en ganska svag och ekopejling och sveper mellan 35 och 100 kHz, men hörs oftast bäst kring 60 kHz. De är ca 6 cm långa med ett vingspann på 29 cm.

 

Gråskimlig fladdermus– Vespertilio murinus  

 

Den Gråskimliga fladdermusen är relativt vanlig i södra Sverige, upp till Gästrikland. På sommaren jagar den på landsbygden men flyttar in till stan framåt hösten, där den ofta hörs med sina karaktäristiska högfrekventa, men fullt hörbara parningsrop. Ibland långt in i december. Gråskimliga fladdermöss jagar 10-20 m ovanför träd eller vattendrag och gillar bergiga områden, men höga hus verkar fungera lika bra. De bor ofta på vindar, under takpannor eller i ventilationsutrymmen. Den Gråskimliga fladdermusen kan bli drygt 6 cm lång med ett vingspann på 30 cm. Den har en distinkt ekopejling med tydligt ploppande ljud på 23-27 kHz.

 

Barbastell  (Bredörad fladdermus) – Barbastella barbastellus

 

Barbastellen är lätt att känna igen. Den är nästan svart, har en kort nos och breda öron som möts i mitten. Därför kallas den också bredörad fladdermus eller ibland mopsfladdermus.

Barbasteller hittar man i bokskog och runt gammal bebyggelse i skogsområden. De fångar små fjärilar och myggor, men också spindlar. Barbastellen är en sällsynt art och kanske finns det bara ett hundratal i Sverige. Barbastellen är 5-6 cm lång med ett vingspann på upp till 40 cm. Deras ekopejling är unik, då de alternerar mellan två lägen, det ena på ca 32 kHz och det andra på ca 40 kHz

 

 

Sydfladdermus – Eptesicus serotinus

 

Foto: B Petrov för Fladdermuscentrum Taberg

 

Sydfladdermus är vanlig i Europa och påträffas allt oftare i Sverige. Den är ganska lik, men lite större än sin släkting, Nordisk fladdermus och rör sig i kultur- och ängslandskap, såväl som i skogspartier. Sydfladdermusen fångar byten både i fria luften och nära vegetation. De kan till och med plocka insekter från marken. Sydfladdermöss har en snabb ekopejlingsrytm kring 25 kHz. De är 6-8 cm långa och har ett vingspann på ca 35 cm.

 

 

Trollfladdermus (Trollpipistrell) – Pipistrellus nathusii

 

 Den lilla rödbruna trollfladdermusen är relativt ovanlig i Sverige, men på frammarch och hittas främst i de sydöstra delarna av landet. Det är en av våra flyttande arter och på höstarna flyger de mot kontinenten för att övervintra. Vissa individer kan flytta över 100 mil för att undvika det värsta vintervädret. Trollfladdermöss trivs bäst i parker och blandad skog och äter gärna fjädermyggor. De bor vanligen i trädhåligheter och är tacksamma at bygga fladdermusholkar till.  Trollfladdermöss är mycket lika dvärgfladdermöss, men något större och med bredare vingar. De blir ca 5 cm med ett vingspann på upp till 25 cm. De har en ekopejling som planar ut i snabba knackningar på runt 41 kHz, men kan höras mellan 35 och 60 kHz.   

 

 

 

Stort musöra – Myotis myotis

 

Stort musöra är väldigt sällsynt i Sverige. Man har egentligen bara sett den vid några få tillfällen. De nordliga kolonierna bor oftast på vindar under sommaren medan de i söder föredrar grottor. Stort musöra jagar vanligtvis tyst, likt långörad fladdermus, och fångar insekter från grenar och blad. De äter gärna stora skalbaggar och fjärilar, men även spindlar. Stort musöra är ovanligt stor för en myotis-släkting, till och med en av Europas större fladdermusarter och kan bli 9 cm långa med vingspann på nästan 40 cm . Ekopejlingen är långsam och svepande från 20 till 80 kHz, med tydligast ljud kring 35 kHz. Men ofta är de som sagt, tysta.

 

 

Leislers fladdermus (Mindre brunfladdermus) – Nyctalus leisleri

 

Foto: B Petrov för Fladdermuscentrum Taberg

 

Leislers fladdermus är en mindre släkting till Stor fladdermus. Den är vanlig i hela Europa och ses allt oftare i Sverige, även om den fortfarande är sällsynt här. Arten bor i ihåliga träd och fångar allt från småmygg till nattfjärilar. De jagar i snabb flykt högt ovanför träden, men också i dalgångar, över vattendrag och till och med över öppet hav när förutsättningarna tillåter.

Lesislers fladdermus är ca 6 cm stor med ett vingspann på ca 30 cm. Deras ekopejling hörs tydligast kring 29 kHz.

 

 

 

Nymffladdermus – Myotis alcathoe

 

Foto: I Ahlén ur Fauna & Flora 105:4 2010 - Läs den här

 

Nymffladdermusen är Sveriges senaste fynd och hördes för första gången i Sverige 2010. Ingen har dock sett den här än. Nymffladdermöss är små och mycket lika släktingarna mustasch- och brandts fladdermus. De trivs allra bäst i gammal lövskog och jagar högt bland trädkronorna. Trädhåligheter används också som både sommar- och vinterbostäder, om det inte är allt för kallt förstås. Nymffladdermusen är 4-5 cm lång med ett vingspann på 20 cm. De ekopejlar med höga frekvenser och sveper från 120 kHz ner till ca 45 kHz.

 

Fladdermus.net - Graptolit 2015 © Copyright. Foto: Jens Rydell, Illustration: Olof Helje